Idag lyssnade jag på sommarpratarna i P1. Temat var nästan lite kusligt. Under frukosten hade nämligen jag och Erik pratat om någon som dött. Erik sa som så många andra vuxna med vackert språk "avlidit", då sa jag lite provocerande "det heter dog och är död". Erik försökte förklara när man använder avled och gick bort som fraser i stället och varför. Jag förstod, så klart, men fortsatte min strid och hävdade att det är bara för att vuxna människor inte vågar se på livet och våga vara närvarande för att det kan ibland vara riktigt hemskt. Ordet död är definitivt det är inte frasen "gå bort". Barn till exempel skulle knappast förstå fraser som avlida och gå bort. Det tåls att reflektera över i alla fall även om jag ofta använder samma ord som Erik.
Erik satt på övervåningen och jag satt på nedervåningen. Vi hade hög volym på för båda ville höra på sommarprataren. Ingen av oss visste vem det skulle vara idag. Efter ca 15min hör jag hur Erik går ner för trappan. Jag märker att tårar rinner stilla ned för mina kinder. Jag får en stor kram av Erik som också ser rörd ut. Ska vi stänga av frågar han. Nej! Blir mitt svar. Jag säger att detta är viktigt att lyssna på. För man blir ödmjukare av att blicka in i hur verkligheten kan se ut. Ens egna simpla vardag blir mer betydelsefull och man får perspektiv på vad som är viktigt, egentligen... Vi la oss på rygg ute på verandan och höll varandra i handen. Jag lät ibland tårarna komma fram och rulla över mina kinder. Men vi tillät oss också att ta tillvara på de humoristiska inslagen och vi skrattade.
När jag lyssnar på sånt här kan jag inte riktigt stå emot. Det strömmar rätt in i mitt hjärta och jag lever mig in. Jag vill inte stoppa det. Jag tror att man blir mer mänsklig om man törs möta mörker och sorg. Sen när man har gråtit så blir man glad och går vidare.
Som sjuksköterska och barnmorska har jag mött sådant jag aldrig skulle vilja möta. Men SÅ ÄR LIVET, det funkar så. Jag har blivit nedsliten i en säng när en ung, svårt cancersjuk, kvinna krampaktigt efter ett läkarsamtal slitit tag i min tröja och med ångest skrikit åt mig "lova mig att jag inte dör nu, lova mig det" jag kunde inte lämna ett sånt löfte, men jag kunde finnas där, ge trygghet och "trösta". Jag fick följa denna kvinna som så många andra patienter ett bra tag mot slutet. Jag fick följa hennes vackra försök att förbereda sitt avsked och se hur hon lämnade minnen kvar åt sina små barn som snart skulle bli ensamma kvar med sin far. Jag har sett människor in i sista andetaget kämpa för att få hålla kvar i sina liv som sedan glider ur dem och lämnar sörjande kvar. Jag har hört avgrundens skrik från kvinnor som har förlorat sina barn inuti magen strax innan de egentligen skulle ha varit fullgångna. De är skrik och ångest som inte är av denna värld. Vi äger inte våra liv, vi vet inte hur länge vi har vårt liv. Vi vet inte ens om ett barn hinner födas innan det måste dö. Vi måste vara ödmjuka och göra det bästa av vårat eget och andras liv. Jag tycker att det är vår skyldighet även om det ibland kan vara svårt. Även fast det är svårt och tungt ibland när man möter sånt här så är jag fullständigt övertygad om att man blir en bättre sjuksköterska, barnmorska, människa om man känner... De som tycker att sånt här är svårt att hantera tvingar det ute och många blir känslokalla. Sånt märks... Men visst är det svårt, visst har även jag ibland känt ångest och hjälplöshet när man bara vill hjälpa och göra allt bra igen. Men åter igen SÅ ÄR LIVET. Vi föds och vi dör, ibland i omvänd ordning. Men det är i alla fall säkert.
I sitt yrke har man tränats in i att ha empati. Man kan förstå att någon har det svårt och att det är hemskt och man kan ge av sitt stöd och närvaro. Men man kan inte leva sig in i allas sorg för så skulle man inte vara ett bra stöd och man skulle inte kunna ge god vård och man skulle inte må så bra själv tror jag. Ibland är det lättare och ibland svårare att lyckas hålla den balansgången. Sånt kan bero på många olika saker. Men det är sällan jag tar med mig något hem och grubblar på, några få biter sig fast.
Alla har vi våra egna sorger att bära och vår egen oro. Jag är ibland orolig för min älskade mamma. Hon är verkligen världens bästa mamma. Jag skulle aldrig ha överlevt utan henne. Min mormor dog 61 år gammal i en hjärtinfarkt och min morfar dog i en hjärtinfarkt min morbror har pacemaker. Visst mormor var verkligen storrökare, men jag kan inte hjälpa att ibland tänka på att mamma är ju 58år. När mamma ska fylla år kan jag ibland bli rädd och tänka att snart är hon lika gammal som mormor var. Mamma är överviktig och jag kan inte låta bli att tjata på henne om att äta bättre och röra på sig mer. Så är det med sånt som är ovärderligt. Man vill vårda det ömt. Jag skojade en gång med mamma om att sätta in en pacemaker i förberedande syfte. Hon skrattade och jag med, men under ytan kanske jag på något sätt hade önskat att det gick att göra ändå. Nu går ju hon på regelbundna kontroller och blir kollad av en hjärtspeciallist i förebyggande syfte och än så länge tycks hon må prima! Vilket är skönt. Men om man skiljs åt som ovänner någon gång kan jag ångra mig djupt och bli rädd för att tänk om något händer nu innan vi får bli sams.
Jag har blivit ödmjuk inför livet och det är jag tacksam för.
"Att glädjen kommer och att glädjen går, det kan vi allesammans kan skriva under på. Jag är en gåva som livet en gång gav mig och jag lever här och nu" -Tröstevisa